”Imperiet är ganska bra.”
”Fast, du vet att dom är kommunister, va.”
”Vaaa? Äckligt! Hur kan man ens va’ kommunist?”
Åttiotalet är snart slut och jag går i högstadiet. De flesta i vår skola är politiska analfabeter. I skolvalet vinner moderaterna och på andra plats kommer något hittepå-parti, tätt följt av centern. Jag har sån där mittbene-frisyr, boomerang-tröja och på insidan av mitt skåp har jag ett klistermärke med moderaternas logga och ett klistermärke där det står: ”Bevara Sverige Svenskt”. M-loggan har jag själv satt upp och BSS-märket fick jag ärva från skåpets tidigare innehavare.
I vår högstadieskola går inga invandrare, men i den andra högstadieskolan, på andra sidan centrum går det bara invandrare, mest från Chile. Vi är rädda för dem och kallar dem Berga-pack eller Gatans Barn, Läs mer...
Mina föräldrar driver ett familjeföretag och eftersom de är övertygade om att ”skatt är stöld”, så tar de hem så mycket svarta pengar de kan. Pengar som går till nöjen, resor och kapitalvaror. Jag är en ganska lat och bortskämd tonåring, som bryr mig mest om att läsa serietidningar och onanera.
”Vill du bli gatsopare eller?” säger alltid farsan när jag får dåliga betyg på prov. Gatsopare är tydligen det värsta man kan bli. Farsan vill att jag går ekonomisk linje, för då kan man tjäna pengar. Jag söker ekonomisk linje i gymnasiet, men det gör ingen annan av mina kompisar.
Nu är det nittiotal och jag har bytt klass till samhällsvetenskaplig, för där går alla polarna. Jag vet inte om moderaterna fortfarande är största parti, men det är lätt att känna igen muf-killarna, och ännu lättare att känna igen de få sossarna i skolan. Sosse är det värsta skällsordet som finns. Om något är sossigt, så betyder det att det är sunkigt, fattigt, omodernt eller bara billigt.
Men det är någon sorts förändring som spökar i korridorerna. Vissa pratar om saker som aldrig varit intressant förut. Det finns något som heter grunge. Fler och fler killar låter mittbenan växa ut till någon sorts page-frisyr. Vissa har Doc Martens och rutiga skjortor. Vi går på second-hand och köper ironiska kläder och lyssnar på skitgammal musik.
Grunge inspireras av punk, så vi lyssnar på punk. Men det är fortfarande konstigt att Imperiet är kommunister. Vi lyssnar på Eddie Meduza, för hans texter är så vulgära. Vi lyssnar på annan punk än Imperiet och Ebba Grön, som Dia Psalma och om man gillar Dia Psalma kan man också lyssna på Ultima Thule, men då förklarar en av de mer kulturellt bevandrade polarna att Ultima Thule är nazister.
“Ni kan för fan inte lyssna på nazister!”
“Men vad är vi då?”
“Vi är punk!”
“Men politiskt?”
“Alltså punkare är anarkister.”
“Aha.”
Så det är nittiotal och vi är anarkister. Vi är emot etablissemanget. Vi är emot kommersialism och imperialism. Vi hatar skinnskallar. Vi älskar Thåström och lyssnar helhjärtat på Ebba Grön nu. Så helhjärtat att vi startar ett eget band. Vi kallar oss Mamma Pappa Groda. Eller vi och vi. Jag var bara med i rummet när vi kom på idén, men eftersom jag inte kunde spela något instrument och alltid varit den fega killen längst bak i klungan så fanns det ingen plats för mig i bandet. Så, jag är nästan med i ett punkband.
Det är som på sjuttiotalet, fast det är nittiotal.
Det är nittiotal och Sverige ska folkomrösta om att gå med i EU. Vi är punkare, så vi säger nej till EU. Det gör många andra. Vi lånar min pappas röda BMW cab och åker in till Norra Bantorget för att demonstrera mot EU och mot moderaterna och etablissemanget. På scen står Stefan Sundström och sjunger om några råttor som inte vill vara med längre. Som tar det jävligt lugnt istället. Han lär oss att det är ballt att vara emot etablissemanget och att alltid säga fuck off till makten. Det är som på sjuttiotalet, fast det är nittiotal. Vi pratar om Woodstock, flower power och jag går med i Grön Ungdom och ljuger om att jag någonsin varit med i MUF.
Vi blir väldigt sammansvetsade i gymnasiet och vill alla jobba med något kulturellt. Eftersom jag inte kunde vara med i bandet så tänker jag bli konstnär istället. Vi läser Kerouac, Baudelaire, Dagerman och lyssnar på Dylan och The Doors. Vi klär oss i trasiga jeans och trasiga kängor och har smutsigt hår ner till axlarna. Vi röker braj i Roskilde, vi dricker hembränt och läser dikter i någons källare och följer efter Stefan Sundström och hans kompisar på olika spelningar. Samtidigt är vi välbärgade villaungar som seglar, spelar tennis, följer med familjen på solsemester och vet att hur mycket vi än protesterar och demonstrerar mot etablissemanget så riskerar vi absolut ingenting.
Vissa av oss har mer tillgångar än andra, men ingen av oss vet någonting om arbetarklassens situation eller hur det är att växa upp utan trygghet. Vi umgås med noll procent invandrare, om vi inte räknar Tommy, vars mamma är från Italien.
Men ur musiken, med hjälp av Thåström och Sundström vaknar ett genuint intresse för politik. Det som från början var en tuff image växer till övertygelse.
Jag försöker forma mitt vuxen-jag. Det gör mina polare också. Vi reser till Thailand, Indien, Australien. Någon pluggar i Montpellier, någon annan i Uppsala. Vi skiljs och möts och skiljs igen. Jag pluggar på konstskola och jobbar på familjeföretaget. Och tiden går.
Jag vill inte vara den fege killen, längst bak i klungan längre.
Det är 2020, coronaåret. Jag har plötsligt tid att göra allt det där jag säger att jag inte har tid med. Nej, jag har inte gjort allt det där, men jag har gjort lite. Jag har börjat skriva på riktigt och jag har börjat ta mig själv på allvar. Jag vill inte vara den fege killen, längst bak i klungan längre. Jag vill vara som dom som jag sett upp till. Jag vill göra skillnad.
Nittiotalet var länge sedan. Någonstans på vägen försvann den där ungdomliga glöden. Det gör den ju. För att citera det uråldriga ordspråket: Om du inte är vänster när du är ung, har du inget hjärta och om du inte är höger när du blir gammal, har du ingen hjärna.
Det är mitt i det ordspråket jag befinner mig just nu i min utveckling. Jag är trots allt inte höger, fast jag är gammal. Jag står alltjämt stadigt vid mina ungdomsideal. Men har jag levat som jag lärt? Näjaje. I ärlighetens namn har jag levt som vilken vit-cis-medelklass-stockholmskille som helst. Jag har familj och barn och fast anställning, bil, villa och vovve. Jag har åkt på charter med all-inclusive, jag tar bilen till stormarknaden, jag har större klimatpåverkan än jag orkar tänka på.
Men jag har också vägrat se till mitt eget bästa när det gäller samhället och politiken. Jag tycker att mina föräldrar borde betalat mer skatt, jag tycker att jag borde betala mer skatt, men framförallt tycker jag att de som tjänar tio-tjugo gånger mer än jag ska betala mer skatt. Jag tycker inte att skatt är stöld. Jag tycker vinster i välfärden är stöld. Jag tycker att avancerad skatteplanering är stöld, jag tycker att hela banksystemet bygger på en enda stor stöld.
Jag har fortfarande inte så många vänner med invandrarbakgrund, men jag är ändå antirasist och jag skäms så det svider i magen att jag lät det där BSS-klistermärket sitta kvar. Jag är priviligerad, men tycker att alla människor ska ha samma förutsättningar och jag tycker det är vår skyldighet att hjälpa människor i nöd. Jag är man, men jag är feminist. Jag är straight-ish, men vill att alla ska kunna känna sig trygga med sin egen sexualitet.
Jag har funderat på det här i snart trettio år. Hur kan jag ha åsikter om någonting, när jag själv är en del av problemet. Jag borde ju bara hålla käften egentligen. Det behövs inte ännu en vit, medelålders snubbe som försöker bota sitt dåliga samvete genom att förklara för alla andra att de måste ändra på sig.
Nej, det är skitlätt att kasta sten i glashus. Jag har ägnat alltför stor del av min tid åt just det. Så vad kan jag göra istället?
Det är just det, det där vidriga lilleput-syndromet. Kan jag rädda världen genom att försaka min egen bekvämlighet? Nej, jag skulle bara ta på mig ett lidande som har marginell påverkan. Men, om alla som har det lika bra som jag eller bättre skulle försaka sin bekvämlighet, då skulle det faktiskt kunna hända något.
Jag har tyvärr inte kommit fram till någon bättre lösning på det här än det uråldriga ordspråket: Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. En del av mig vill mina barns bästa, att vi ska ha det bra och tryggt och kunna göra roliga saker. Den delen av mig, mitt privata jag, kan jobba i det lilla. Vi försöker lära oss hur man odlar grönsaker och vi försöker laga saker som går sönder. Vi väljer att campa i skogen istället för att åka till Mallis, vi äter mindre kött, vi försöker skaffa hållbarare vanor och uppfostra barnen till att bli självständiga och kritiskt tänkande vuxna och vi hoppas att andra gör likadant.
Den andra delen av mig, mitt stora jag, kan försöka sprida idéer och kunskap. Jag kan använda det faktumet att människor lyssnar på mig och att jag jobbat med kommunikation i nästan hela mitt yrkesliv. Om jag nu är en vit cis-medelklass-snubbe som andra vita cis-medelklass-snubbar lyssnar på, så kan jag åtminstone försöka göra lite nytta.
Kan jag, genom det jag skriver och säger, påverka någon att ta ställning mot förtryck eller miljöförstöring eller hjälpa en vilsen tonåring att fatta skillnaden mellan höger och vänster så har jag iallafall gjort något.
(Jag fick vara med i bandet tillslut, när de kickat seglar-Henke för att han fortfarande såg ut som MUF. Vi lirar en gång vart tionde år på någon fest.)
(Mina föräldrar har aldrig sysslat med skattebrott. Jag skrev så för att krydda historien lite.)
Som en konstig bekräftelse började Stefan Fucking Sundström följa mig på Insta medans jag skrev den här texten. Tack @steffeflum för allt du gett mig.
