Vid den här tiden, vid mitten av 1800-talet, var Sverige ett u-land som ivrigt exploaterades av framförallt brittiska handelshus. Industrialiseringen krävde att kapitalisterna fick fritt spelrum.

Liberalismen var lösningen på allt, med omfattande avregleringar och en minskning av adelns och prästerskapets inflytande till förmån för den nya borgarklassen.

Adam Smiths osynliga hand skulle ersätta Gud och Konung. Marknaden skulle utjämna och skapa det nya samhället. Regleringar var enbart av ondo då de hindrade den fria marknaden och skapade osund konkurrens.

Under de svåra åren på 1860-talet kunde man i Norrland inte så förrän efter midsommar på sina håll. Skörden blev mager om den inte uteblev helt. 1867 kunde man läsa i landets tidningar att Norrland svalt. Men kunde läsa om barn med uppsvällda magar och ögon som svarta brunnar, utan kläder och utan tak över huvudet. Dessa berättelser ledde till att hela landet började skramla och mat och kläder donerades åt de svältande. Tillslut beviljade regeringen ett nödhjälpspaket, trots att det tycktes strida mot principen om den fria marknaden. 

Nödhjälpen utformades som ett lån och varje kommun hade ansvar för att fördela hjälpen och gå i god för återbetalningen till staten. Eftersom de utfattiga torpare och backstusittare som svalt, knappast skulle kunna betala tillbaka inom en rimlig framtid, slutade det med att nödhjälpen endast fördelades mellan de som hade möjlighet att betala igen, dvs de som inte svalt. Man rättfärdigade fördelningen med påståenden om att allmosor skapar lathet och att den som inte arbetar ska inte heller äta. Det skapades till och med helt onödiga arbeten åt de fattiga för att inte skämma bort dem.

Svälten berodde inte bara på missväxt. 1867 slog svensk spannmålsexport faktiskt rekord. Det mesta av all havre som skördades det året exporterades till Storbritannien för att driva de hästdragna spårvagnarna i London. Liksom idag, rådde det egentligen ingen brist på mat, bara en skriande brist på rättvis fördelning. Svältkatastrofen på 1860-talet var en politisk kris som utan tvekan hade kunnat undvikas.

Det svenska samhället hade närmat sig en total kollaps då folk svalt ihjäl och förlorade sina hem och inkomster medan de styrande saknade tillfredsställande lösningar och verktyg. 

Hur överlevde vi då? Nå, skördarna blev bättre igen, befolkningen var mindre och rädslan för svält präglade den kommande generationen. De överlevande lovade sina barn att de aldrig mer skulle behöva gå hungriga. En liknande katastrof skulle aldrig få upprepas. Svenskarna blev ett arbetsamt och skötsamt folk. Frikyrkorna och nykterhetslogarna beredde vägen för svenskt föreningsliv och för fackföreningarna. Hungerkravaller organiserades till strejker och grunden till det svenska välfärdssamhället lades. Arbetarrörelsen fick efter svältåren upp ett momentum som inte saktade in förrän på 1980-talet.

–

Idag ser vi liknande svältkatastrofer i andra länder och otroligt nog verkar de styrande fortfarande inte ha några tillfredsställande lösningar. Fortfarande utformas hjälpen som lån och hamnar hos de som inte behöver den. Jag tror nödhjälp måste vara ovillkorad i fråga om återbetalning eller andra motkrav, men villkorad i fråga om vem som får ta del av den så att den enbart går till de behövande.