Sedan slutet på 1700-talet, då industrialismen tog världen med storm, har vår tekniska utveckling övergått från att följa en ganska linjär kurva till en exponentiell. De samlade mänskliga framstegen har inte bara gett oss tekniska uppfinningar och nya sätt att leva, den har även gett oss bättre sätt att göra nya framsteg. Utvecklingen utvecklar alltså vår förmåga att hela tiden öka hastigheten med vilken själva utvecklingen sker. Det finns en egenskap med exponentiella kurvor som kan kännas lite kusligt, ja, rent av skräckinjagande.

Förr eller senare pekar de i praktiken rakt upp. Värdet på x-axeln blir oändligt. Om vi lämnar matematiken åt sidan en stund och förtränger den där vimsiga känslan som infinner sig så fort vi försöker förstå oändligheten, så har vi i varje fall en kurva som hela tiden blir brantare. 

Rent praktiskt innebär detta att framsteg som tidigare tog flera årtionden på sig att gå från luddig idé i någon forskares huvud till en färdig produkt i ditt hem, idag kanske tar ett par tre år och imorgon bara några månader.

I den extrema hastigheten är det en svår uppgift att försöka förutse hur nya produkter och teknologier kommer påverka samhället. Precis som Gråben inte hinner uppfatta att han faktiskt springer i luften, hinner inte vi uppfatta att vi kanske redan dömt oss själva till undergång.

Vi kunde ha gjort något åt klimatet och naturen på den här planeten innan vi sprang ut över stupet; för tio år sedan, för tjugo, trettio år sedan. Hade vi försökt komma på ett sätt att motverka utsläppen av växthusgaser ungefär samtidigt som vi började släppa ut dem, hade vi kanske haft en chans. Men nu? Vad kan vi göra nu när vi märker att vi springer i luften. Gråben tittar in i kameran med skräckslagen blick, dammet skingras och så börjar han falla.

Vi är inte tecknade prärievargar, vi är trots allt människor, så vad gör vi? Vad gör den överlägset mest intelligenta och  påhittiga varelsen på planeten? Vi sätter oss ner med allvarliga miner och diskuterar vem som borde ta det största ansvaret, vilket alla egentligen är rörande överens om bör vara någon annan. Vi tvivlar på om det är försent och hävdar med bestämdhet att ännu mer ekonomisk tillväxt och ännu mer framsteg i så fall kommer lösa alla problem. Vi diskuterar utsläppskvoter, ekomärkning av mjölk, sopsortering och elbilar. Vi diskuterar och diskuterar, men kan inte enas om någonting som på allvar skulle kunna förändra situationen. 

Utan beslut och med en religiös övertro på att marknaden kommer att lösa allt, så fortsätter vi pumpa ut mer växthusgaser än någonsin, och det gör vi medan polarisarna smälter, hela ekosystem utrotas, regnskogarna brinner och korallreven dör, mitt framför ögonen på oss. 

Vad gör vi medan vi faller? Vad gör de mäktigaste och mest framgångsrika av oss? Vad gör du?