resa till landet, med bilen fylld av badringar och vinflaskor och urtvättade hawaiiskjortor. 

   Den smala grusvägen ledde bort från nuet och bort från sjukhuset. Mitt dåtida jag vinkade obekymrat till mig och gladdes åt det fina vädret. Han tänkte på goda ting, på samvaro, gemenskap och tja, kärlek. 

   Han hade mer hår än jag, ansiktet var solbränt och ögonen var så klara att de tycktes genomskinliga. Han förde fram bilen med självklar nonchalans, fullt övertygad om att allt skulle gå honom väl och kärleken satt bredvid. Han tankade, betalade och köpte två läsk från en automat. Bilen rullade vidare och ett lätt sommarregn kom svepande från bergen.

   Jag ryckte till och den lilla bilen försvann i fjärran. Den färgglada affischen hade fuktfläckar i kanterna och någon hade sprejat svarta bokstäver över den. Men det var ändå så det hade varit för så länge sedan. Långt innan jag själv hade blivit till, i en tidigare tillvaro, ett tidigare liv. Ett falskt och påhittat liv. Som rasade när alla lögner det vilade på visade sig.

–

Jag gick på bio, men minns inte om filmen var bra eller dålig. När jag kom ut kändes det som om jag suttit där i åratal. Jag var stel i lederna, hungrig och matt.  

   Staden hade förändrats utanför. Affärer hade stängt igen och byggnader rivits. Ogräs tycktes spira mellan sprickorna. Mitt emot biografen hade ett storslaget kontorshus trängt ner sin blanka glasfasad. 

   Trottoaren var anfrätt och överallt blåste skräp och gamla sedlar omkring. Gatorna var dödstysta och i fjärran ett ilsket surrande. Jag stapplade till och blev tvungen att lägga mig raklång på trottoaren. Det var obehagligt, kanske mest för att jag hamnat med ländryggen på en gammal konservburk som skavde.

   Himlen sken röd och hotfull, som om en förtärande eld svedde jordklotet. Sot kom virvlande i vinden och en mycket snabb polisbil skrek förbi. 

   Förmodligen låg jag så hela natten. Som ett pestsmittat lik i väntan på dödgrävarna. Jag lekte med tanken på att det var det som hänt med mänskligheten. De hade alla dukat under för en biblisk farsot, blivit uppätna inifrån, svalda av sitt oändliga hat och sin inneboende hopplöshet. 

   Ett tag hoppades jag att så var fallet. Då skulle kanske inte mina egna plågor framstå lika förödande. Kanske skulle min ensamhet få en övertydlig förklaring då.

   Minnen av blod gjorde att jag vaknade svettig och skräckslagen och de ständiga rösterna skrek och väsnades. 

   Jag hörde den andres hesa andetag i min strupe, en vansinnig fånge innanför min hud.

   Minnesbilder från en hotande barndom och föraningar om kommande katastrofer förlamade varenda muskel. Jag försökte undvika mina minnen, men ju mer jag blundade desto hårdare etsades de fast. De trängde in som spikar genom skallbenet. En stövelsula mot bröstkorgen.

–

För att ta mig samman gick jag med bestämda steg till ett religiöst centrum och lärde mig meditera. En märklig, fåordig kvinna gjorde mig sällskap dit och det hela kändes en smula bättre.

   Jag blev lite hög på min egen beslutsamhet och koncentrerade alla mina förmågor till det yttersta. Handling är själens rastgård.

   Vi fick lära oss mentalt självförsvar. Jag lindade en handduk runt huvudet för att stänga ute de dödens dunster som slog emot mig från gatan utanför. I sådana onda tider som vi framlevde våra existenser behövs människor av en särskild kaliber, kämpar som kan övervinna sin egen skräck och därefter bota andras. 

   Tillsammans utgjorde vi ett elitförband med uppgift att frälsa världen ifrån ondo. I pestens tid finns inga oskyldiga offer. Det och mycket annat fick vi lära oss under de intensiva veckor som följde. 

–

Jag sov alltid dåligt denna vinter i pestens tid, vissa nätter inget alls. 

   Ensamheten trängde in i mig från alla håll. Min familj var främlingar, där de sov i sina sängar. Jag tittade på dem och kände ingenting. Jag gick upp igen och försökte meditera som jag lärt mig. Men inom mig vibrerade det och jag fick ingen ro. Jag kände hur de smutsiga mikroberna samlades i hörnen. Redo att anfalla mig.

   Sjukdomarna lurade överallt och jag började noggrant rengöra hela bostaden, rum för rum. Jag torkade och svabbade och sprutade desinfektion på möbler och mattor, på golven och väggarna, ända tills jag blev tillsagd att vara tyst. 

   Då gick jag ut på stan igen. Som skydd tog jag på mig regnkläder, diskhandskar och en antik gasmask. Gatorna var helt stilla och jag gick omkring tills det ljusnade. Då hällde jag fotogen över mig och föll nästan omkull av ångorna, trots min gasmask, trots min träning.

   Försiktigt som igelkottar om våren kikade stadens invånare fram. Jag värjde mig för deras besmittade blickar och skyndade hem igen. Där var det tomt, bara en beklagande lapp på köksbordet. Jag renade min kropp med sprit, duschade och smorde in mig med vaselin, för att förhindra att de sjukdomsframkallande mikroberna skulle fastna. En ny dag började.