Utvecklingen fortsatte och de olika stammarna hamnade i strid med varandra. De starkare besegrade de svagare som blev bortdrivna eller assimilerade. Nya regler tillkom för att kunna hantera det växande och alltmer komplicerade samhället. Stadsstater och riken byggdes, kungar och furstar skapades. Skriftspråk, pengar och byråkrati uppfanns. Hela tiden drevs utvecklingen på av växande befolkningar, som krävde mer regler och kulturella riktlinjer för att kunna samarbeta. 

Effektivare samhällen kunde föda fler och erövra andra folk, vilket accelererade befolkningsökningen. Imperier byggdes och spred sig över världen. Tekniska framsteg gjorde det möjligt att styra över stora landområden och över många olika folk. Kejsaren blev en symbol att enas under och religionen och militären skötte byråkratin.

I samband med den industriella revolutionen skapades nationalstaten för att kunna samordna stora territorier utan att nödvändigtvis blanda in någon gud eller kejsare. Nationen är den sammanhållande myten som människor ska identifiera sig med. Flagga, språk och etnicitet eller ras är symboler för nationen.

Men fyller nationalstaten verkligen de behov vi har idag? På många sätt har den redan spelat ut sin roll i och med att överstatliga organisationer som FN, EU, NATO, WHO, IMF, osv. tagit över en del av funktionerna som nationalstaten tidigare hanterat. Frihandel och globala problem har också tvingat nationer till tätare samarbete. Till och med bittra fiender har kunnat gå ihop tillfälligt för att nå ett större mål. 

Genom historien har folk lyckats övertyga varandra om att samarbeta trots att man varken haft blodsband eller vänskapsband till varandra. Tillsammans har man skapat myter, som myten om familjen, om klanen, om folket, om religionen, om nationen. Man har skapat symboler, riter, språk och kultur. Man har fått människor att tro på att de tillhör samma grupp och därmed skapat lojalitet och samarbete. 

–

Ända sedan andra världskriget har vi levt i en global värld, där informationsflödet och vår tekniska utveckling gjort det fullt möjligt att ena mänskligheten. Så frågan är: varför har det inte skett än?

Kanske är det så att utvecklingen går långsamt och vi ännu inte kommit dit. Vi kanske inte kan uppfatta förändringen medan den sker? I så fall är vi på rätt väg, även om etniska och religiösa motsättningar finns kvar och även om nationalism och chauvinism blossar upp då och då.

–

Men tänk om det som hela tiden drivit på utvecklingen och behovet av samarbete inte längre finns? Klanerna och stammarna började samarbeta för att besegra en gemensam yttre fiende. Konkurrensen mellan olika grupper har varit motorn som lett till nya framsteg.   

Om vi ska kunna enas som en enda mänsklighet, som en enda stor familj, så måste vi lämna nationalstaten och skapa en ny myt, en ny symbol och ett nytt samarbete.

–

”Om du vill sluta fred med din fiende, så måste du arbeta tillsammans med din fiende. Då blir han din partner.”

Nelson Mandela

Kanske är det så att vi, medvetet eller omedvetet, söker efter en gemensam yttre fiende. Skulle det visa sig att det finns utomjordiska intelligenser därute, så skulle det kanske räcka. Vi behöver inte en invasion av blodtörstiga aliens, det räcker med att vi får en ny myt att tro på: myten om Jorden. Vi är alla jordbor och kommer från samma ursprung, det gör oss till en familj och det gör att vi måste börja samarbeta. 

Men i brist på utomjordingar behöver vi hitta något annat, något som hela jordens befolkning kan enas om, något yttre hot som bara går att övervinna om vi samarbetar med de människor vi ser på som fiender. Undrar bara vad det skulle kunna vara…?