Här kommer två diagram från https://ourworldindata.org/ som hämtat siffrorna från ECDC, European Centre for Disease Prevention and Control.

Sverige har vid en första anblick extremt höga dödssiffror per miljon invånare. 

Ger detta oss skäl att ifrågasätta den svenska metoden? Kanske. Men är det hela sanningen?

Här kommer samma diagram, fast med några länder utbytta. Plötsligt känns det lite bättre. Kanske…

Tredje diagrammet känns rent av upplyftande. Den svenska metoden fungerar!

Siffrorna ljuger inte, de är desamma, men urvalet avgör de relativa resultaten. Till detta kommer hela problematiken kring hur olika länder sammanställer sina siffror, när de rapporteras in och hur stort mörkertal man kan anta att det finns.

I Sverige rapporterades en ökning av antalet dödsfall som mer eller mindre motsvarar antalet döda i Covid 19. I andra länder kan siffrorna se annorlunda ut. Dödsfall som rapporterats in som hjärtinfarkt kan mycket väl vara coronarelaterade. 

Och så återkommer vi till det här med fake news: Det finns en rimlig anledning att misstänka att vissa länders rapportering, av politiska skäl, friserats en aning och att Covid-fall gömts undan bland övriga dödsfall. Då får man titta hur mycket de totala dödsfallen i landet skiljer sig från föregående år. 

Jag vill inte framstå som nån alarmistisk foliehatt och ser egentligen inte mig själv som någon sorts domedagsprofet, men när jag tittar på den större bilden av var vi befinner oss just nu, verkar det finnas orimligt många utmaningar att lösa på ganska kort tid. 

Så, vart är vi på väg egentligen? Hur väljer mänskligheten riktning härifrån och vad är det vi siktar mot femtio år framåt i tiden?

Jag vill inte framstå som nån alarmistisk foliehatt och ser egentligen inte mig själv som någon sorts domedagsprofet, men när jag tittar på den större bilden av var vi befinner oss just nu, verkar det finnas orimligt många utmaningar att lösa på ganska kort tid. 

Så, vart är vi på väg egentligen? Hur väljer mänskligheten riktning härifrån och vad är det vi siktar mot femtio år framåt i tiden?

Sådana stora frågor har alltid fascinerat mig och jag har alltid fantiserat iväg på resor i tid och rum. Inte bara för att det är spännande och för att jag är svårt beroende av science fiction, men också för att det är så jävla viktigt. Det som riktigt bra science fiction gör riktigt bra är att förmedla det där hisnande perspektivet, det som kallas ”Sense of Wonder”, på engelska. 

Det är känslan av att lyftas upp ur vardagens små trivialiteter, som kändisskvaller, sportresultat och revirpinkande kulturarbetare, för att få en chans att se världen från ovan. Som att sitta på axlarna på en gud.

Då kan det tyckas som om mänskligheten kör omkring i ett lerigt dike med enbart ett sugrör att titta igenom för att försöka hitta vägen. Allt känns smått och ytligt när man tittar på det större perspektivet. När jag tänker på hela mänsklighetens utveckling hundratals år in i framtiden, blir det uppenbart vad som egentligen är viktigt och vad som inte kommer spela någon roll i det stora hela.

Hade vi levt i en science fiction roman, skulle det kanske funnits en teknokratisk världsregering som kunde staka ut kursen å hela mänsklighetens vägnar. Men i verkligheten agerar mänskligheten sällan proaktivt och gemensamt. Vi tänker kortsiktigt och egoistiskt, fattar snabba beslut, grundade på fördomar och missuppfattningar och vi ändrar inte kurs förrän vi måste, förrän vi är mitt uppe i krisen. Vi gör ingenting avgörande förrän det finns väldigt starka ekonomiska argument för att ändra vårt beteende.

På så sätt är kanske kriser det som driver utvecklingen framåt. Vi kör så långt vi kan åt ett håll och först när vi kör in i en vägg byter vi riktning och provar nåt annat.

Vi har låtit kungar och kejsare styra, vi har provat att låta religioner leda vägen, vi har förlitat oss på förnuft och vetenskap, vi har experimenterat med krig och revolutioner och vi har låtit den fria marknaden styra. 

Så vartåt kör vi när den här krisen är över och framförallt, hur avgör vi vem som ska styra?

Vårt globala och sammankopplade samhälle har visat sig ganska dåligt förberett på pandemier. På tre månader har vi tvingats inse hur ömtåliga vi är, hur ömtåliga våra samhällen är och vi har, på ett eller annat sätt tvingats omvärdera det mesta i våra liv.

Så måste även jag omvärdera mina skrivarambitioner, både med mitt romanprojekt och med kollapsbloggen.se. 

Jag återkommer när jag lärt mig orientera mig i den här nya osköna världen.

Stanna inne och tvätta händerna så länge!

#corona #coronakrisen #pandemi #kollaps