Vid den här tiden, vid mitten av 1800-talet, var Sverige ett u-land som ivrigt exploaterades av framförallt brittiska handelshus. Industrialiseringen krävde att kapitalisterna fick fritt spelrum.

Liberalismen var lösningen på allt, med omfattande avregleringar och en minskning av adelns och prästerskapets inflytande till förmån för den nya borgarklassen.

Adam Smiths osynliga hand skulle ersätta Gud och Konung. Marknaden skulle utjämna och skapa det nya samhället. Regleringar var enbart av ondo då de hindrade den fria marknaden och skapade osund konkurrens.

Under de svåra åren på 1860-talet kunde man i Norrland inte så förrän efter midsommar på sina håll. Skörden blev mager om den inte uteblev helt. 1867 kunde man läsa i landets tidningar att Norrland svalt. Men kunde läsa om barn med uppsvällda magar och ögon som svarta brunnar, utan kläder och utan tak över huvudet. Dessa berättelser ledde till att hela landet började skramla och mat och kläder donerades åt de svältande. Tillslut beviljade regeringen ett nödhjälpspaket, trots att det tycktes strida mot principen om den fria marknaden. 

Nödhjälpen utformades som ett lån och varje kommun hade ansvar för att fördela hjälpen och gå i god för återbetalningen till staten. Eftersom de utfattiga torpare och backstusittare som svalt, knappast skulle kunna betala tillbaka inom en rimlig framtid, slutade det med att nödhjälpen endast fördelades mellan de som hade möjlighet att betala igen, dvs de som inte svalt. Man rättfärdigade fördelningen med påståenden om att allmosor skapar lathet och att den som inte arbetar ska inte heller äta. Det skapades till och med helt onödiga arbeten åt de fattiga för att inte skämma bort dem.

Svälten berodde inte bara på missväxt. 1867 slog svensk spannmålsexport faktiskt rekord. Det mesta av all havre som skördades det året exporterades till Storbritannien för att driva de hästdragna spårvagnarna i London. Liksom idag, rådde det egentligen ingen brist på mat, bara en skriande brist på rättvis fördelning. Svältkatastrofen på 1860-talet var en politisk kris som utan tvekan hade kunnat undvikas.

Det svenska samhället hade närmat sig en total kollaps då folk svalt ihjäl och förlorade sina hem och inkomster medan de styrande saknade tillfredsställande lösningar och verktyg. 

Hur överlevde vi då? Nå, skördarna blev bättre igen, befolkningen var mindre och rädslan för svält präglade den kommande generationen. De överlevande lovade sina barn att de aldrig mer skulle behöva gå hungriga. En liknande katastrof skulle aldrig få upprepas. Svenskarna blev ett arbetsamt och skötsamt folk. Frikyrkorna och nykterhetslogarna beredde vägen för svenskt föreningsliv och för fackföreningarna. Hungerkravaller organiserades till strejker och grunden till det svenska välfärdssamhället lades. Arbetarrörelsen fick efter svältåren upp ett momentum som inte saktade in förrän på 1980-talet.

–

Idag ser vi liknande svältkatastrofer i andra länder och otroligt nog verkar de styrande fortfarande inte ha några tillfredsställande lösningar. Fortfarande utformas hjälpen som lån och hamnar hos de som inte behöver den. Jag tror nödhjälp måste vara ovillkorad i fråga om återbetalning eller andra motkrav, men villkorad i fråga om vem som får ta del av den så att den enbart går till de behövande.

Vårt utvidgade medvetande och vår anpassningsförmåga medförde snart att vi, som inget annat djur i jordens historia, kunde omvandla naturen för våra egna syften. Det som en gång varit självreglerande natur blev odlad kultur. Skogsavverkning, svedjebruk, konstbevattning, monokulturer, transporter, tamboskap och samhällen började sätta sina spår.

Människan gjorde revolutionerande upptäckter och skapade allt från synålen och svärdet till mikrochippet och atombomben. Vi började förbränna fossila bränslen som gav oss ett överflöd av billig energi och nya material. 

Geologer studerar berggrunden och de mineral som finns där. Det finns sten som innehåller mycket kisel, eller koppar, eller kol, eller andra ämnen. En del bergarter är av vulkaniskt ursprung, andra är sammanpressad sand och lera.

Berggrunden berättar mycket om jordens historia. Vi kan se skillnader i klimatet, spår efter katastrofer, inlandsis och havsbottnar. Vi kan hitta olja, gas, ädelstenar och fossil efter varelser och växter som levt för miljoner år sedan. Vi kan följa hur jordskorpan rört sig och veckats och bildat bergskedjor och förkastningar.

Jag funderar på vilka spår vi människor lämnar efter oss. Kommer våra hus, bilar och maskiner synas som fossil i berget. Antagligen inte.

I framtiden, och då menar jag miljontals år in i framtiden, kommer dock geologer, om det finns sådana, kunna se ett lager i berggrunden som skiljer sig från de underliggande. De kommer mäta och räkna och komma fram till att detta lager sträcker sig bakåt till 1900-talet då människan utvecklade sin industriella förmåga. Det har redan föreslagits att vi ska börja kalla den här tidsperioden för Antropocen, människans tidsålder.

För de framtida geologerna kommer det här lagret i berggrunden kanske kännetecknas av ökande växthusgaser, artdöd, monokulturer, plast och kärnkraft. Några artefakter kommer vi troligtvis inte lämna efter oss, men tydliga tecken på hur vi förändrat jordens yta och dess sammansättning.

Hur lång denna tidsålder, Antropocen, blir vet vi ju inte, inte heller vad som kommer efter den. Den moderna människan, Homo Sapiens har kanske funnits på jorden i femhundratusen år. Om vi överlever ytterligare femhundratusen år från nu kommer Antropocenlagret i berggrunden kanske bli ett par meter tjockt, uppåt en tio till tjugo meter på sina håll. Men mycket beror ju på hur dessa kommande 500 000 åren kommer se ut.

Om mänskligheten lyckas överleva så länge och därmed blir en miljon år gammal, som art betraktat, skulle det på en geologisk tidsskala ändå bara bli en skärva av sten med med lite mer spår av plast och koldioxid. 

På en kosmisk tidsskala, där solens hela livstid bara är ett kort ögonblick framstår vår lilla skärva av sten som både liten och betydelselös. 

Du har 50% chans att vinna en miljon och ingenting att förlora egentligen. 30kr är ingenting i det här sammanhanget. Om det fanns fyra lotter och du bara fick välja en då? 25% chans är fortfarande en ganska stor chans. Om det fanns hundra lotter, eller hundra köer att välja mellan? Chansen blir mindre och mindre. När det gäller köerna så börjar det även bli svårt att avgöra vilken kö du borde ha valt eftersom det är svårt att överblicka alla alternativen. Du kanske inte ens vet vilken kö som gick fortast. Du vet alltså inte hur ditt val påverkade resultatet. Slutsatsen blir då kanske att det var meningslöst att välja, att du bara skulle ställt dig i den närmsta kön och slutat tänka vidare på saken.

–

Ju fler val vi ställs inför, desto större blir risken att förlora. Ju fler nitlotter det finns i förhållande till vinstlotter, desto mindre lockande blir spelet. När det kommer till trisslotter bortser vi kanske från oddsen och tänker att ”plötsligt händer det”. Och om det inte händer, so what? Vi har förlorat tretti spänn. Buhu!

Skillnaden mellan ett trisslotteri och livets lotteri är främst insatsen. När vi väljer skola, karriär och livspartner lägger vi in bra mycket mer än trettio kronor. I livets lotteri  blir rädslan för att förlora bra mycket större än önskan att vinna högsta vinsten, vad nu den består av. Det finns många studier på att vi oftast fattar beslut utifrån rädslan att förlora, snarare än önskan att vinna. Först när vi tror att vi har oddsen på vår sida vågar vi satsa friskt. Det är ett sunt och normalt beteende som garanterar överlevnad framför framsteg. Risktagare lever farligare än de som spelar säkert.

Om valmöjligheterna i samhället blir fler, ökar också stressen och rädslan för att välja fel. Den naturliga och sunda strategin när vi upplever att oddsen är emot oss är att inte chansa, att spela säkert, eller att så långt som möjligt undvika att göra ett val. För gör vi ett val, så måste vi leva med det. Så länge vi inte skrapat lotten har vi fortfarande hoppet kvar, men när vi väl gjort vårt val så måste vi leva med konsekvenserna. 

–

I det verkliga livet är valen kamouflerade, tvetydiga och förblir ofta overifierade. Vi blir lämnade med konsekvenserna av våra val och en oundviklig oro för om vi verkligen valde rätt. Återigen, fler valmöjligheter ger sämre odds och större stress och större risk att ångra sitt val. Istället för att göra människor mer handlingskraftiga och ge dem en känsla av kontroll, så bidrar valmöjligheterna till att vi blir obeslutsamma, eller rent av helt passiva och får en känsla av maktlöshet. Valfrihet och frihet är inte alls samma sak.

Axels gamla pappa, som är en flitig jägare brukar numer följa barnen, med hagelgeväret under armen och hundarna som skydd och varning.

När mina ungar var yngre gick de i skola i området, men den stängdes då rektorn och föräldrarna kommit överens om att lokalerna inte längre gick att anse som säkra att vistas i. Det fanns planer på att vi som bodde i området skulle rusta upp skolan själva, men det ledde visst ingen vart. Nu har taket rasat in och hela området är bakom stängsel.

Våra närmsta grannar, Kerstin och Peter, flyttade i våras; jag tror de bor hos en av döttrarna nu. Vi försöker hålla koll på huset ifall de, eller något av deras barn skulle vilja flytta tillbaka. Om tiderna blir bättre…

Men jag tror inte att de komer återvända hit. Än så länge har vi vatten och el, även om elen är nyckfull och opålitlig ibland, men när ledningarna brister för sista gången finns det ingenting kvar här, förutom skogen och sjön.

En gång var det här ett av Stockholms största sammanhängande villaområden. Det var ett lugnt och tryggt område fullt med medelklassfamiljer med två bilar och fasta jobb och förhållandevis skötsamma barn. Visst hade vi sett hur samhällen avfolkats tidigare. Oftast var det småorter på landsbygden som drabbades hårdast av krisen och de efterföljande nedskärningarna. Men jobben försvann även i huvudstaden tillslut. Även vi drabbades, även vårt idylliska villaområde avfolkades. 

Jag blev av med jobbet för ett halvår sedan, då PR-byrån jag jobbade på, gick i konkurs. Jag har lyckats hålla oss vid liv som frilansare tack vare många kontakter och att vi har etanolbilen kvar och min morbrors hembrännare i garaget. Två av barnen bor hemma, ett bor i kollektiv i ett ockuperat hus på söder den äldste flyttade med sin mamma till Göteborg för att jobba med återuppbyggnaden där.

Jag brukar handla på ett av de nya kooperativen i Kungens Kurva, men utbudet är tunt och köerna långa. Särskilt i början av månaden. Ibland handlar jag på ICA, när jag känner att vi behöver unna oss något extra. Då köper jag importerad choklad, riktigt kaffe och bananer om det finns. Annars får vi mycket av maten från vår egen odling, eller via byteshandel med grannarna. 

Yngsta dottern gör marmelad och sylt som är mäkta populärt och jag säljer en del av spriten som vi inte spär ut bensinen i bilen med. Jag och barnen har byggt ett hönshus, där vi nu har åtta, små hönor, så snart räknar vi med att bli självförsörjande på proteiner också. Några i området har avancerat från höns till getter och grisar. Snart blir det rena bondesamhället här.

Det svåraste är när vi behöver sjukvård. Dels är köerna långa om man inte vill gå till olicensierade läkare; dels är det orimligt dyrt. Sedan sjukförsäkringssystemet kraschade behöver man punga upp en smärre förmögenhet för ett sjukhusbesök. För en månad sedan blev dottern sjuk, vi trodde det var influensa, men efter en månads hostande och snorande fick jag tag på antibiotika från en kille som verkar bedriva någon form av häleriverksamhet. Tillslut blev hon frisk.

Jag hörde om en familj där mamman tvingats sälja sin kropp för att få råd med mediciner och en pappa på andra sidan sjön försökte visst råna ett apotek. Andra familjer har gjort om tomten till skrotupplag för att sälja återvunnet metallskrot. De har gått från egenföretagare eller heltidsanställda till koppartjuvar och lumpsamlare på bara några år.

–

Häromdagen var jag över hos en granne som håller på och konverterar gamla bensinbilar till att gå på etanol. Vi kom överrens om att jag skulle försöka framställa riktigt E85-bränsle och även börja testa med metanol. Danny heter han, en påhittig typ.

Många har tvingats bli påhittiga nuförtiden. Många har cykelverkstäder hemma i garagen, folk tillverkar skålar, verktyg och återanvänder allsköns gammal bråte. På väg hem från Danny blev jag stående vid en ödetomt, belamrad med skrot och sopor. Här fanns en gång en lekplats, när barnen var små. En del av en klätterställning stack upp ur marken. Någon hade kapat en stor del av järnrören från konstruktionen så att den nu liknade ett rostande skelett. 

Sen vaknade jag och skakade mardrömmen ur huvudet. Efter att den initiala förvirringen lagt sig kunde jag konstatera att det varit artikeln om Detroit som spökat för mig. Jag gick ut på altanen i den bleka sommarmorgonen och kontrollerade att vårt trygga medelklassområde fortfarande fanns kvar.

Detroits problem började redan på 1980-talet då de första bilindustrierna fick känna av förstadiet till industridöden som sedermera kom att drabba en stor del av den amerikanska tillverkningsindustrin. Hela samhällen gick mer eller mindre under, men det gick så långsamt att man inte tänkte på katastrof och kollaps förrän ganska nyligen.

I det avfolkade rostbältet kan vi i realtid studera hur en långsam samhällskollaps kan te sig. Människor flyttar eller anpassar sig. Man förlitar sig mer och mer på lokal matförsörjning och en informell bytesekonomi börjar komplettera den vanliga ekonomin. Övergivna tomter får nya användningsområden, kreativa människor försöker dra nytta av situationen. Det är inte zombieapokalypsen som hotar vårt samhälle, det är långsamt förfall, de-urbanisering och rostande lekplatser.

Detroit by Air
Alex S. MacLean
The New York Times

Sedan slutet på 1700-talet, då industrialismen tog världen med storm, har vår tekniska utveckling övergått från att följa en ganska linjär kurva till en exponentiell. De samlade mänskliga framstegen har inte bara gett oss tekniska uppfinningar och nya sätt att leva, den har även gett oss bättre sätt att göra nya framsteg. Utvecklingen utvecklar alltså vår förmåga att hela tiden öka hastigheten med vilken själva utvecklingen sker. Det finns en egenskap med exponentiella kurvor som kan kännas lite kusligt, ja, rent av skräckinjagande.

Förr eller senare pekar de i praktiken rakt upp. Värdet på x-axeln blir oändligt. Om vi lämnar matematiken åt sidan en stund och förtränger den där vimsiga känslan som infinner sig så fort vi försöker förstå oändligheten, så har vi i varje fall en kurva som hela tiden blir brantare. 

Rent praktiskt innebär detta att framsteg som tidigare tog flera årtionden på sig att gå från luddig idé i någon forskares huvud till en färdig produkt i ditt hem, idag kanske tar ett par tre år och imorgon bara några månader.

I den extrema hastigheten är det en svår uppgift att försöka förutse hur nya produkter och teknologier kommer påverka samhället. Precis som Gråben inte hinner uppfatta att han faktiskt springer i luften, hinner inte vi uppfatta att vi kanske redan dömt oss själva till undergång.

Vi kunde ha gjort något åt klimatet och naturen på den här planeten innan vi sprang ut över stupet; för tio år sedan, för tjugo, trettio år sedan. Hade vi försökt komma på ett sätt att motverka utsläppen av växthusgaser ungefär samtidigt som vi började släppa ut dem, hade vi kanske haft en chans. Men nu? Vad kan vi göra nu när vi märker att vi springer i luften. Gråben tittar in i kameran med skräckslagen blick, dammet skingras och så börjar han falla.

Vi är inte tecknade prärievargar, vi är trots allt människor, så vad gör vi? Vad gör den överlägset mest intelligenta och  påhittiga varelsen på planeten? Vi sätter oss ner med allvarliga miner och diskuterar vem som borde ta det största ansvaret, vilket alla egentligen är rörande överens om bör vara någon annan. Vi tvivlar på om det är försent och hävdar med bestämdhet att ännu mer ekonomisk tillväxt och ännu mer framsteg i så fall kommer lösa alla problem. Vi diskuterar utsläppskvoter, ekomärkning av mjölk, sopsortering och elbilar. Vi diskuterar och diskuterar, men kan inte enas om någonting som på allvar skulle kunna förändra situationen. 

Utan beslut och med en religiös övertro på att marknaden kommer att lösa allt, så fortsätter vi pumpa ut mer växthusgaser än någonsin, och det gör vi medan polarisarna smälter, hela ekosystem utrotas, regnskogarna brinner och korallreven dör, mitt framför ögonen på oss. 

Vad gör vi medan vi faller? Vad gör de mäktigaste och mest framgångsrika av oss? Vad gör du?

Att vi skulle drabbas av en sådan plötslig och fatal katastrof på global nivå inom vår livstid är tämligen osannolikt. Inte omöjligt, märk väl, men osannolikt.

Mer troligt är det istället att den globala kollapsen kommer smygande, steg för steg, för att stadigt öka i styrka och den kommer förmodligen inte bli helt uppenbar förrän vi är mitt uppe i den.

Om vi tittar kritiskt på vårt moderna samhälle och hur det är uppbyggt upptäcker vi snart en mängd sårbarheter och vi inser också att allting hänger ihop. Börjar det rasa i ena änden är risken stor att det börjar sprida sig till andra delar. Ekonomisk och politisk instabilitet kan spridas snabbt.

Det finns ett par globala problem vi står inför som dessutom, på ett otäckt sätt har en tendens att förstärka varandra.

Det ekonomiska systemet har, efter olika finanskrascher, visat sig vara ganska instabilt och samtidigt så pass komplext att det är svårt att komma tillrätta med problemen det dras med eller att ens begripa dem.

Klimatförändringarna påverkar oss redan och kommer bara bli mer akuta ju längre tiden går utan en lösning i sikte. Vattenbrist, matbrist, översvämningar, torka, svält och flyktingkatastrofer kommer med stor sannolikhet nå gigantiska proportioner inom bara några år.

Krig och konflikter är både orsak till och resultatet av många av de problem vi behöver lösa på kort tid om vi vill ha en chans att överleva århundradet. 

Slutligen har vi den tekniska utvecklingen som går allt snabbare med ökad datorkraft och accelererande vetenskapliga framsteg inom artificiell intelligens, nanoteknik och genteknik. Ganska snart är teknologin kanske helt bortom vår kontroll.

I den här bloggen ska jag ta en titt på dessa avgörande utmaningar och vad jag tror de innebär för vår framtid. Jag kommer tillåta mig själv att spekulera fritt, måla med breda penseldrag, rent av fantisera en smula och jag kommer bara i undantagsfall hänvisa till forskning och andra källor.

Välkommen.